Kämpat mig framåt och är stolt över min framgång.
Idag har varit en riktigt bra dag. Huvudet har gått på högvarv, men enbart på bra tankar. Idag är en sån dag där jag känner mig glad, stark och ärligt nog stolt över mig själv och hur långt jag har kommit i livet. Och jag är stolt över mig själv att jag kan säga att jag är stolt.
Till alla mina nya läsare och kanske även gamla som inte riktigt känner till mig så bra så vill jag skriva ut en text här som jag skrev och la ut på Facebook i Augusti.
"För tre år sen skulle jag aldrig någonsin kunnat gissa mig fram till där jag står idag, jag hade inte ens kunnat hoppats på det. Jag har sällan vågat hoppas på saker, eftersom jag vet att man allt för ofta bara blir besviken. Jag skulle ha beskrivit mig som väldigt liten i mig själv, rädd, osäker och som rätt ensam. Jag själv har alltid varit min värsta fiende. Men under mina tre senaste år har jag förändrats och utvecklats så otroligt mycket, och jag vill tacka alla omkring mig så otroligt mycket för att det är ni som fått mig hit. Jag vet att jag är väldigt dålig på att visa det, men jag är så otroligt tacksam för allting!
Min helt underbara, men tyvärr psykiskt sjuka mamma har ensam uppfostrat mig och mina fina bröder. Hon är världens finaste och den mest omtänksamma människan jag känner, men hon har så länge jag kan minnas varit djupt deprimerad till och från. Hon har varit inlagd på psyket i månadsperioder de senaste åren. Men det gör inte henne sämre för det. Nu är hon stabil och har mått bra i över ett år! Under dessa perioder som hon har bott borta har jag haft turen att få bo tillsammans med vänner och deras familjer som välkomnat mig med öppna armar!
Men 22 september 2011 flyttade jag till en helt främmande familj, ett så kallat familjehem/fosterfamilj. Ensam och rädd kände jag mig när jag klev in i bilen som skulle ta mig till främmande Burträsk. Jag hade med mig min dåvarande skolkurator, som är den första vuxna människan som jag på riktigt förlitat mig på och känt ett förtroende för utanför familjen. Hon var den första som jag kände på riktigt trodde på mig och det var hon som fick mig att testa på att flytta dit.
Detta visade sig bli hur bra som helst, var från början bara jourplacerad och tanken var att jag skulle bo där cirka en månad. Det visade sig bli 2år och 9 månader, tills jag nu den första augusti lämnade boet och flyttade till eget. Dessa människor vill jag också tacka så otroligt mycket, jag har känt mig precis som en i familjen. Micke och Catrine (självklart alla barn också) är så otroligt fina och har riktigt stora hjärtan, dom har fått mig att växa och göra saker som jag aldrig trott att jag skulle.
Jag har alltid haft ett självförtroende som legat på botten, och även jag har mått väldigt dåligt men idag kan jag ärligt säga att jag är så jävla stolt över hur långt jag kommit! Och det är även anledningen till varför jag skrivet det här, för att jag är så stolt. Jag har aldrig mått bättre än vad jag gör idag! Jag har ett jobb som jag haft i just över ett år och kan nu äntligen känna att jag passar in bland mina vänner, eftersom mamma uppfostrade oss själva och har varit mestadels sjukskriven och arbetslös så har vi alltid haft rätt dåligt om pengar. Nu kan jag jobba för det jag vill ha och behöver. Många säger att pengar är inte allt, men jag kan intyga om att pengar är en hel del, speciellt när man är liten och jämför sig med alla omkring.
Jag for utomlands i juni tillsammans med en kompis, och det stod vi för helt själva. Jag har tagit körkortet som jag betalat helt själv, och så har jag just flyttat till en egen lägenhet. Och en annan stor sak i mitt liv, i december ska jag mest troligt äntligen få min käke opererad. Detta har jag velat göra så länge jag kan minnas och jag kan bara säga, ååååh vad jag längtar!!
Vill avsluta med att igen tacka alla underbara som hjälpt mig och trott på mig, ni har fått mig att tro på mig själv! Ni alla vet nog vilka ni är"
Anledningen till att jag vill att ni ska läsa detta är för att jag vill dela med mig av hela mig och för att säga att jag mår ännu bättre idag, även fast jag inte trodde att det var möjligt! Vill även framföra att det är okej att må dåligt och jag tycker att psykiska sjukdomar inte är någonting att skämmas över mer än fysiska sjukdomar. Vill uppmuntra alla att kunna vara öppna och ärliga med de omkring sig eftersom man sällan faktiskt klarar sig ensam. Man kan behöva någon som hjälper en på traven och det är helt okej att be om hjälp.
Jag är dessutom så nöjd över att jag äntligen fått genomföra käkoperationen och jag är så otroligt tacksam som sluppit betala för den och som har fått så otroligt mycket stöttning från nära, kära och även helt främmande människor! Vill säga att jag uppskattar allt som ni alla säger och skriver och jag blir starkare för varje dag!!
Försöker absolut inte säga att jag är bäst i hela världen och att jag har ett felfritt liv nu. Och säger absolut inte heller att jag inte kan må dåligt nu heller, för självklart har jag mina dagar och mina svackor då allting kan kännas åt helvete. Men det är helt okej! Ingen är helt felfri!
Haha om ni kanske inte märkt det ännu, så tycker jag det är skönt att skriva. Det är ett sätt för mig att bearbeta saker och få ut lite känslor! Nu ska jag snart gå i sängs och låta ögonen få vila lite, måste ju börja vända på dygnet med tanke på att skolan börjar om på onsdag. Så godnatt gott folk så hörs vi en annan dag!
Kommentarer
Trackback