Ny video uppe nu!
http://youtu.be/4Y0BylmvgYI då jag skriver från telefonen just nu så kan jag inte fixa så ni kan se det direkt i inlägget men klicka bara på länken så kan ni se!
Nu var det längesen sist!
Det har som helt dött ut här på bloggen nu när det inte händer så mycket mer kring käkoperationen. Kan väl berätta det lilla jag vet än så länge och det är att tandställningen ryker i kanske augusti-september som det ser ut just nu!
Var på 190års kalas igår och firade Simon, hans mamma och pappa och hans farmor. Alla dom fyller jämt antal nu härikring så dom slog ihop allt till ett stort kalas istället! Annars så fyller Simon 20(!!) år imorgon och det hade vi tänkt fira nästa lördag, men vi får se hur det blir med det för min del.
Nu ska jag ladda upp lite inför jobbet, men kram på er så länge!
Liten bildbomb av min käkoperation hittills!
HAHAHAHA älskar den här bilden lite^
Frågor och svar!
Eftersom dessa frågor kanske är några som fler funderar över så tänkte jag passa på att svara i ett inlägg istället!
Jag flyttade båda mina käkar och även splittade gommen och utvidgade den. Anledningen till att jag hade helfixerad käke i 6 veckor har jag skrivit ett lång och utförligt inlägg om här: http://malinluu.blogg.se/2014/december/fragor-angaende-kakoperationen.html#post-comments men jag kan kortfattat säga att det var på grund av den sorts operation jag gjorde. Då kapar dom käkbenet i underkäken längre bak och lägger den kapade delen utanför/innanför (minns inte) den delen som satt kvar så att käkbenet ska läka ihop så. Därmed behövs inga skruvar eller plattor. Men då måste man ha helt fixerad käke så att det ska läka ihop rätt! Valde den versionen av operation för att det inte är någon chans alls att tappa känsel i underkäken och det var jag verkligen superrädd för!
Under dessa 6 veckor gick jag ner cirka 5kg trots att jag hade mycket grädde i tex min oboy. Men dom kilona gick jag upp igen nästan direkt! Och att försöka banta/gå ner extra är inget att rekommendera då läkningsprocessen kan försämras.
Absolut jobbigast var de 2 första veckorna. Då mådde jag verkligen skit. Mestadels på grund av att jag hade så otroligt svårt att få i mig näring och på grund av svullnaden. Men jag skulle nog säga att vara fixerad var helt klart värst. Att inte kunna äta ens smoothies för att det är småbitar i höll på att göra mig helt skogstokig. Höll seriöst på att gå in i väggen 7 gånger om dagen dom där veckorna. Jag är så jäääävla glad att dom är över och kommer alltid minnas hur satans dåligt jag mådde och hur många timmar jag spenderade på att kolla matbilder på instagram. Det är något jag skrattade mycket åt, haha spenderade seriöst flera timmar på att bara kolla på mat!
Det är nu två månader sen jag gjorde min operation och jag kommer nog få ta bort tandställningen kanske 4 månader till! Har inte fått något datum än:)
Hoppas du fick någorlunda svar, annars kan du kika på kategorin "Käkoperation" så har jag massor av inlägg där jag skrivit om den!
Resultatet i profil
Har ju lagt upp resultatet i profil tidigare också, men då var jag fortfarande lite svullen så jag lägger upp en ny nu då jag är nästintill helt normal igen!
Stor förändring!
Måste ju läggs ut här på bloggen också, här har ni en ganska rättvis bild på min förändring! Då jag på alla mina selfies var rädd duktig på att dölja underbettet så letade jag efter bilder som andra tagit på mig, då det är mer rättvisa bilder mot hur jag såg ut! Så här har ni före och efter än så länge! Den här käkoperationen är nog det bästa som hänt mig!
Att få öppna upp munnen igen efter 6 veckor som helfixerad
Jag har ju då heeelt glömt bort att lägga upp, eller ja att göra den här videon men här har ni den!!
Att få öppna munnen och äta mat efter 6 veckor som helfixerad i käken
Denna bild beskriver på ett ungefär hur jag kände mig idag!
Efter 6 hela veckor med helt fixerad käke så var det idag dax att få knipsa upp fixeringen och jag måste säga att det var bland det absolut äckligaste jag varit med om!!! När dom knipsade högra sidan och den släppte så kändes det dom att hela underkäken skulle ramla lös!!! Och att sen pröva bita ihop käkarna på egen hand och utan bettskenan mellan tandraderna var ännu värre, jag kände inte ens nästan igen min egen mun. Känns så otroligt konstigt och jag har lite ont i tänderna, annars går det väl rätt okej. Har gummiband som ska försöka vägleda käken dit den hör hemma, men det kan ta ett bra tag innan jag kan äta som vanligt! Har fått i mig ytterst lite pizza idag och lasagne, känns underbart att få äta vanlig mat igen. Men känns som sagt helkonstigt att tugga. Är ju dessutom väldigt stel, men det ska börja gå till sig det kräver bara lite tid!
19 januari
Uppdateringen här är ju rätt usel.. För lite mer uppdatering kan ni följa mig på instagram @Malinlundbergs där jag är lite flitigare på att uppdatera!
Anledningen till denna lilla bloggtorka är att jag känner att jag inte har någonting särskilt att skriva om. Allting med operationen och käken rullar på precis som det ska. På onsdag ryker fixeringen och jag ska vräka i mig allt jag kan ända tills jag är alldeles öm av träningsvärk i kindmusklerna! Fan har ju gått 6(!!!) veckor utan MAT, detta är nog det som varit absolut värst. Vet inte om jag sagt det redan, men har just nu enbart ytterst lite känselbortfall i tandköttet i överkäken, men det är på väg. I övrigt har jag absolut ingenting och det är jag så otroligt glad över! Det var ju någonting som jag faktiskt var rätt orolig för, var extra rädd att tappa känsel i underkäken/underläppen/hakan. Men som jag skrivit i tidigare inlägg så gjorde jag ju den varianten av version där dom kapar käkbenet längre bak i underkäken och därmed var dom inte och rörde i några större nerver och därmed är risken att få känselbortfall nästintill inte existerande! Annars har jag väl inte så mycket att tillägga.
Liten videoblogg!
Det är ju då 4 veckor och 2 dagar, inte 3! Och ber om ursäkt för alla svordomar, hörde det nu i efterhand:$
Kämpat mig framåt och är stolt över min framgång.
Idag har varit en riktigt bra dag. Huvudet har gått på högvarv, men enbart på bra tankar. Idag är en sån dag där jag känner mig glad, stark och ärligt nog stolt över mig själv och hur långt jag har kommit i livet. Och jag är stolt över mig själv att jag kan säga att jag är stolt.
Till alla mina nya läsare och kanske även gamla som inte riktigt känner till mig så bra så vill jag skriva ut en text här som jag skrev och la ut på Facebook i Augusti.
"För tre år sen skulle jag aldrig någonsin kunnat gissa mig fram till där jag står idag, jag hade inte ens kunnat hoppats på det. Jag har sällan vågat hoppas på saker, eftersom jag vet att man allt för ofta bara blir besviken. Jag skulle ha beskrivit mig som väldigt liten i mig själv, rädd, osäker och som rätt ensam. Jag själv har alltid varit min värsta fiende. Men under mina tre senaste år har jag förändrats och utvecklats så otroligt mycket, och jag vill tacka alla omkring mig så otroligt mycket för att det är ni som fått mig hit. Jag vet att jag är väldigt dålig på att visa det, men jag är så otroligt tacksam för allting!
Min helt underbara, men tyvärr psykiskt sjuka mamma har ensam uppfostrat mig och mina fina bröder. Hon är världens finaste och den mest omtänksamma människan jag känner, men hon har så länge jag kan minnas varit djupt deprimerad till och från. Hon har varit inlagd på psyket i månadsperioder de senaste åren. Men det gör inte henne sämre för det. Nu är hon stabil och har mått bra i över ett år! Under dessa perioder som hon har bott borta har jag haft turen att få bo tillsammans med vänner och deras familjer som välkomnat mig med öppna armar!
Men 22 september 2011 flyttade jag till en helt främmande familj, ett så kallat familjehem/fosterfamilj. Ensam och rädd kände jag mig när jag klev in i bilen som skulle ta mig till främmande Burträsk. Jag hade med mig min dåvarande skolkurator, som är den första vuxna människan som jag på riktigt förlitat mig på och känt ett förtroende för utanför familjen. Hon var den första som jag kände på riktigt trodde på mig och det var hon som fick mig att testa på att flytta dit.
Detta visade sig bli hur bra som helst, var från början bara jourplacerad och tanken var att jag skulle bo där cirka en månad. Det visade sig bli 2år och 9 månader, tills jag nu den första augusti lämnade boet och flyttade till eget. Dessa människor vill jag också tacka så otroligt mycket, jag har känt mig precis som en i familjen. Micke och Catrine (självklart alla barn också) är så otroligt fina och har riktigt stora hjärtan, dom har fått mig att växa och göra saker som jag aldrig trott att jag skulle.
Jag har alltid haft ett självförtroende som legat på botten, och även jag har mått väldigt dåligt men idag kan jag ärligt säga att jag är så jävla stolt över hur långt jag kommit! Och det är även anledningen till varför jag skrivet det här, för att jag är så stolt. Jag har aldrig mått bättre än vad jag gör idag! Jag har ett jobb som jag haft i just över ett år och kan nu äntligen känna att jag passar in bland mina vänner, eftersom mamma uppfostrade oss själva och har varit mestadels sjukskriven och arbetslös så har vi alltid haft rätt dåligt om pengar. Nu kan jag jobba för det jag vill ha och behöver. Många säger att pengar är inte allt, men jag kan intyga om att pengar är en hel del, speciellt när man är liten och jämför sig med alla omkring.
Jag for utomlands i juni tillsammans med en kompis, och det stod vi för helt själva. Jag har tagit körkortet som jag betalat helt själv, och så har jag just flyttat till en egen lägenhet. Och en annan stor sak i mitt liv, i december ska jag mest troligt äntligen få min käke opererad. Detta har jag velat göra så länge jag kan minnas och jag kan bara säga, ååååh vad jag längtar!!
Vill avsluta med att igen tacka alla underbara som hjälpt mig och trott på mig, ni har fått mig att tro på mig själv! Ni alla vet nog vilka ni är"
Anledningen till att jag vill att ni ska läsa detta är för att jag vill dela med mig av hela mig och för att säga att jag mår ännu bättre idag, även fast jag inte trodde att det var möjligt! Vill även framföra att det är okej att må dåligt och jag tycker att psykiska sjukdomar inte är någonting att skämmas över mer än fysiska sjukdomar. Vill uppmuntra alla att kunna vara öppna och ärliga med de omkring sig eftersom man sällan faktiskt klarar sig ensam. Man kan behöva någon som hjälper en på traven och det är helt okej att be om hjälp.
Jag är dessutom så nöjd över att jag äntligen fått genomföra käkoperationen och jag är så otroligt tacksam som sluppit betala för den och som har fått så otroligt mycket stöttning från nära, kära och även helt främmande människor! Vill säga att jag uppskattar allt som ni alla säger och skriver och jag blir starkare för varje dag!!
Försöker absolut inte säga att jag är bäst i hela världen och att jag har ett felfritt liv nu. Och säger absolut inte heller att jag inte kan må dåligt nu heller, för självklart har jag mina dagar och mina svackor då allting kan kännas åt helvete. Men det är helt okej! Ingen är helt felfri!
Haha om ni kanske inte märkt det ännu, så tycker jag det är skönt att skriva. Det är ett sätt för mig att bearbeta saker och få ut lite känslor! Nu ska jag snart gå i sängs och låta ögonen få vila lite, måste ju börja vända på dygnet med tanke på att skolan börjar om på onsdag. Så godnatt gott folk så hörs vi en annan dag!
Hahahah det här med att läppen fastnar i operationskrokarna!!
Hahah tycker jag ser helfestlig ut då läppen fastnar i krokarna:')))
Det här med komplex
Idag har jag varit förbi stan en sväng med Emilia, jag inhandlade en väska och sen for vi på jobbet. Fan vad jag faktiskt saknar att jobba. Har ju ändå jobbat nästan 3-5 dagar i veckan senaste året. Jag hatar att bara sitta hemma, jag är på tok för social för det. Så jag ser verkligen fram emot att få komma tillbaka! Skolan däremot är jag inte lika taggad på.
En sak som delvis och delvis inte har att göra med detta inlägg men som jag ändå vill berätta för er, det är att jag har alltid hatat att ha uppsatt hår och det är dom senaste två åren som jag börjat ha det. Detta beror på två stora komplex jag haft sen liten, mina öron och mitt underbett. Som 15åring plastikopererade jag ena mitt öra, på grund av att det är så utåtstående. Det blev dock i stort sett ingen skillnad, så jag har fortfarande komplex över det, men med tiden har jag lärt mig att acceptera det allt mer. Och då jag började jobba så var jag ju tvungen att ha uppsatt hår (Restaurang). Det har lärt mig att acceptera det lite mer. Och jag har känt mig lite mer bekväm och började till och med kunna ha det i skolan. Och nu när underbettet är borta så känner jag inget större obehag över det längre. Vilket känns jävligt skönt. Slipper försöka anstränga ansiktet så att underbettet ska se mindre ut. Åh, jag är så glad över att jag vågat genomföra den här operationen. Det kommer nog påverka mitt liv positivt på fler sätt än vad jag tror!
Mat och tuggproblem som man får med underbett
Hallådär lilla bloggen! Idag har det varit full rulle här, Simons lillasyster fyller 16år idag så det har varit firande av henne här. Det serverades tacos och jag satt och slurpade min lilla näringsdryck.
Tacos är nog en av mina största svagheter, mums. Men jag har alltid haft så jävla svårt att äta tacos just på grund av mitt underbett. Både mjuka och hårda tacobröd har jag knappt kunnat äta. De mjuka bröden kunde jag inte bita av då det var ett stort glapp mellan mina främre tänder, så jag fick oftast bara med mig innehållet och allting bara flög åt alla håll och kanter. Hårda bröd gick inte av där dom skulle, så även det for åt alla håll och kanter. Jag har nästan alltid skämts när jag ätit tacos, speciellt när jag ätit borta hos kompisar. Använde bestick då och då, men mot slutet slutade jag ta bröd just för att jag ändå visste att det inte gick att bita av. Så då rörde jag bara ihop allt på tallriken och åt med bestick istället!
Det kanske låter fjantigt för er som läser, men det här med att tugga mat har varit ett otroligt stort problem för mig. En av mina bästavänner trodde inte på att jag faktiskt inte kunde bita av saker mellan framtänderna, förrän efter kanske ett år eller två när hon erbjöd mig en bit av hennes godisrem. Jag tog den mellan framtänderna och hon drog den, men i min mun blev bara sockret av den. Men då fick hon se att det faktiskt inte gick!
Detta är något jag ser fram emot nå otroligt mycket! Att kunna äta som en vanlig människa, att kunna ta en tugga av mackan utan att hela skinkbiten följer med, att slippa ta hela gaffeln med spaghetti och försöka slurpa i mig den, att kunna äta halva saker utan att skära upp dom helt enkelt! Finns så mycket som jag säkert inte ens är medveten om att jag ätit på ett annat sätt pga underbettet.
Min längtan till den 21 januari då dom ska knippsa fixeringen går absolut inte beskriva. Först och främst att få ÄTA MAT, åååh!! Men även att äntligen få känna på resultatet av den här operationen och på pröva på mitt helt nya bett!! Haha nu måste jag sluta skriva om mat, blir så jävla hungrig!!
Förbereder mig inför knipsluges av fixeringen
Har självklart påbörjat en lista på all mat jag planerat att äta när jag får öppna munnen igen, detta är vad jag hunnit med än så länge. Hahah börjar ni förstå hur otroligt matfixerad man blir med helfixerad käke?! Något jag glömt skriva dit är nachos och aioli från jobbet, åååh dreggel!!!
Ni lär fortsätta få höra mig pladdra på en massa om mat i två veckor och tre dagar till;)
Hur äter ni era fiskpinnar??
Bilden är lånad från Google.
Jag har en liten konstig fråga till er: Hur äter ni era fiskpinnar?
Jag har nämligen vuxit upp med att äta ris till mina fiskpinnar (och man får ju inte glömma dillsåsen!!!). Jag har alltid tyckt det har varit konstigt att potatismos/potatis har serverats till fiskpinnarna på skolan. Men har som inte tänkt på det mer. Men för ett par veckor sedan kom det på tal och alla jag sen har berättat det för verkar ha totalt ratat det och tyckt jag varit helkonstig. Men så har jag fått Simon och även Emilia att pröva det och dom tyckte om det!
Därmed tänkte jag fråga detta, på tal om mat i förra inlägget. Har jag någon ris-kompis där ute? Om inte så tycker jag definitivt att ni bör pröva på det!! Fiskpinnar, ris och dillsås! Ni kan inte rata det innan ni prövat;)
Dag 23: att inte få äta mat gör mig skogstokig
Senaste typ 2-3 timmarna har jag suttit och bara kollat på matbilder samtidigt som jag och Simon småkikat på Elementary. Haha alltså detta är helt sjukt. Jag längtar så mycket efter mat att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Skrattar åt mig själv över hur matfixerad jag faktiskt är, jag menar, vilken människa sitter och kollar matbilder i timmar? Hahah jag har även börjat att skriva en lista över all mat som jag ska äta när dom klipper upp fixeringen. "Bara" två veckor och fem dagar kvar nu.
Hahah ville bara dela med mig av detta då det faktiskt är rätt viktig information i min resa då det är någonting som bevisligen påverkar mig så otroligt. Tycker att ni som läser ska pröva på att bara få i er flytande en eller två dagar. Inte lättuggat, inte soppor med bitar, utan helt flytande som typ saft, juice, näringsdrycker osv. Sen föreställ er det i 6(!!!!) hela jävla veckor. För jag tror det är otroligt svårt som utomstående att faktiskt förstå hur psykiskt påfrestande det faktiskt är.
Men jag mår bra! Ni behöver absolut inte bli oroliga! Haha lite hungrig bara och jag har mina stunder då jag blir sånhär, och tänkte skriva om det ifall det finns någon annan där ute som ska bli helfixerad efter sin operation. Måste säga att det dock inte riktigt gå att förbereda sig inför att vara fastlåst i käkarna i flera veckor, utan det är bara att ta det när det kommer. Jag trodde att jag var väldigt förberedd, men ändå slog det mig som en käftsmäll!
Att gäspa, nysa, hosta och svälja fel med fixerad käke
Tänkte passa på att svara på detta i ett inlägg!
Ja alltså.. Att nysa kan jag börja med, jag biter ihop käkarna så hårt att det gör svinont av ren reflex, då man inte kan öppna munnen så biter man väl ihop den ännu hårdare. När jag gäspar så skakar hela underkäken och den har även klickat en gång och då blev jag ärligt rädd. Att svälja fel och hosta är nästintill omöjligt, det skulle jag säga är jobbigast. Tänk er att svälja fel och försöka rätta till det utan att kunna sära på käkarna, är ett helvete:(
Dag 12 - heldag i Umeå
Idag har jag och Catrine haft en heldag i Umeå! Först hade jag ju tid på käkkirurgin, där tog Fredrik bort stygnen och inspekterade lite. Han tyckte allting såg superbra ut! Vilket är härligt att höra. Jag fick dessutom ett datum på när dom ska klippa upp munnen på mig igen!! (Lät lite brutalt) Menar ju självklart när dom ska knipsa ståltrådarna och jag ska få öppna munnen och pröva mitt nya bett för första gången, detta blir 21 januari så alltså precis 6 veckor efter min operation! Annars har vi mestadels handlat idag, har kryllat av folk på stan så man nästan fick klaustrofobi. Nu sitter jag i alla fall hemma i soffan och bara känner lugnet.
Såhär ser skillnaden ut i dagsläget! Det känns faktiskt superbra, eller ja vissa stunder är ju väldigt jobbiga, men jag börjar känna att allt det börjar kännas som att det faktiskt är värt det!
Dag nummer 11
Har spenderat helgen hemma hos mitt hjärta. Fredag myste vi bara och lördag kom det över några kompisar och vi spelade Wii större delen av kvällen. Har haft det supermysigt! Idag har jag varit förbi jobbet en sväng, där serverades det julbord men det kunde ju inte jag ta del av! Men for dit för att träffa alla kollegor och det var supertrevligt! Nu sitter jag hemma hos mamma och pratar på lite. På ett tag ska jag ta bussen mot burträsk igen och imorgon är det dax för Umeå. Där blir det att ta bort stygnen och förhoppningsvis får jag ett datum på när dom ska öppna upp munnen på mig igen!
