Jag har ju då heeelt glömt bort att lägga upp, eller ja att göra den här videon men här har ni den!!

Anledningen till denna lilla bloggtorka är att jag känner att jag inte har någonting särskilt att skriva om. Allting med operationen och käken rullar på precis som det ska. På onsdag ryker fixeringen och jag ska vräka i mig allt jag kan ända tills jag är alldeles öm av träningsvärk i kindmusklerna! Fan har ju gått 6(!!!) veckor utan MAT, detta är nog det som varit absolut värst. Vet inte om jag sagt det redan, men har just nu enbart ytterst lite känselbortfall i tandköttet i överkäken, men det är på väg. I övrigt har jag absolut ingenting och det är jag så otroligt glad över! Det var ju någonting som jag faktiskt var rätt orolig för, var extra rädd att tappa känsel i underkäken/underläppen/hakan. Men som jag skrivit i tidigare inlägg så gjorde jag ju den varianten av version där dom kapar käkbenet längre bak i underkäken och därmed var dom inte och rörde i några större nerver och därmed är risken att få känselbortfall nästintill inte existerande! Annars har jag väl inte så mycket att tillägga.

Det är ju då 4 veckor och 2 dagar, inte 3! Och ber om ursäkt för alla svordomar, hörde det nu i efterhand:$

Jag träffade inte Simon 2014, men han och jag blev ett par. 2 Februari 2014 pratade vi genom det och gjorde det offentligt. Han är bland dom absolut finaste människorna jag har träffat och lite sådär lagomt klycshigt måste jag faktiskt säga att jag föll för honom nästan direkt. Riktigt genomsnäll, charmig och busig människa. Jag har nog aldrig haft så lätt för att låta någon komma så nära som honom på så kort tid. Ibland kan jag imponeras över hur lika vi är, men samtidigt så olika. Vänder mig direkt till honom ifall det är något och han har varit till otroligt stor hjälp nu både före och efter operationen. Han får stå ut med att höra mig prata om mat i timmar och han har ännu inte klagat! Haha näe men jag är otroligt lycklig över att jag har honom och över relationen vi har, love u bubbs.

 

11 Juni for jag och Fanny iväg ensamma till Rhodos, Grerkland. Andra gången någonsin jag varit utomlands. I bilen på vägen till flygplatsen (Luleå) satt jag i batterisyra, vilket vi inte visste om just då, jag tyckte att det kändes konstigt på sätet och byxorna men tänkte inte mer på det. När jag väl var på flygplatsen och vi hade lämnat in våra väskor så kände jag att det som brände lite, men jag kände ingenting särskilt på byxorna. Efter vi ätit middag och skulle sätta oss och vänta på planet känner jag att jag har ju förfan hål i byxorna. Jag springer på toaletten och kollar direkt. Där på ena skinkan har jag då ett stort rött och svullet märke. Jag fick panik och visste inte vad jag skulle göra. Jag hade ju lämnat in väskan så jag hade ju inga andra byxor att byta till. Jag stoppade massa papper för att skydda huden från syran. Jag satt alltså med detta på planet i 4(!!!) timmar. När vi klev av planet hade hålet blivit ännu större och det gick nästan inte längre att täcka med tröjan. Dolde det så gott jag kunde till hotellet och fick slänga både trosorna och byxorna direkt. Märket gick just såpass att täcka med bikinin! Har inget ärr idag som tur är. Vi hade åtminstone perfekt väder alla dagar! Inte en enda sekund var det dåligt! Vi tog det rätt lugnt. Solade varje dag, åt massor med god mat, for på beach party, drack oändligt många drinkar på grabbarna grus och Fanny fick shots i ögat och jag i näsan, dansade på bardisken och hade bara skitkul! Träffade flera roliga och fina människor på hotellet så där spenderade vi lite tid också. Jag och Nadia fick även träffa på Milton som ägde en spritbutik, han kallade sig bland annat för the pussy destroyer och försökte bjuda oss på shots. Hahah åh vad vi skrattade, har en film på det någonstans. Det var i alla fall en riktigt härlig resa!

 

9 Juli, Jag fyllde 18år. Det firades med mina fina vänner på Bishops där vi åt mat.

 

10 Juli, jag tog körkortet som jag kämpat för så otroligt. Hade jobbat ihop pengar och betalade minsta lilla krona själv. 17 300kr betalade jag ungefär. Då kanske ni tänker att "satan så mycket pengar!!!" men det beror på att jag i stort sätt enbart körde på körskolan. Körde kanske 3-4 gånger hemma och resten på körskolan. Så lärde mig ju i stort sätt att köra bil där, därav den stora summan. Jag var dessutom beredd att betala hur mycket som helst, så länge jag tog det.

 

1 Augusi, Jag flyttade från familjehemmet jag bott i nästan 3 år till en egen lägenhet på Älvsbacka som jag betalar och står för helt själv. 

 

10 December, Jag genomgick en käkoperation för mitt underbett. Detta hade jag längtat efter i så många år och aldrig ens tvekat på om jag skulle göra det eller inte. Mitt underbett har alltid varit mitt största komplex och det är något som jag blivit retad för flertal gånger. Det var något jag tänkte på nästan alla tider på dygnet och jag försökte alltid anstränga ansiktet så att underbettet skulle se mindre ut. Jag hade dessutom stora problem med att äta mat och att bita av saker. Så detta är nog det absolut bästa som kunde ha hänt mig. Jag har inte behövt betala någonting själv, men ifall jag hade behövt göra det så hade jag fortfarande gjort det. Jag hade jobbat alla dagar i veckan ända tills jag kunnat genomföra det. Det har alltid stått allra högst upp på min önskelista och jag kan knappt förstå att det är gjort!

Idag har varit en riktigt bra dag. Huvudet har gått på högvarv, men enbart på bra tankar. Idag är en sån dag där jag känner mig glad, stark och ärligt nog stolt över mig själv och hur långt jag har kommit i livet. Och jag är stolt över mig själv att jag kan säga att jag är stolt.

Till alla mina nya läsare och kanske även gamla som inte riktigt känner till mig så bra så vill jag skriva ut en text här som jag skrev och la ut på Facebook i Augusti. 

 

 

Anledningen till att jag vill att ni ska läsa detta är för att jag vill dela med mig av hela mig och för att säga att jag mår ännu bättre idag, även fast jag inte trodde att det var möjligt! Vill även framföra att det är okej att må dåligt och jag tycker att psykiska sjukdomar inte är någonting att skämmas över mer än fysiska sjukdomar. Vill uppmuntra alla att kunna vara öppna och ärliga med de omkring sig eftersom man sällan faktiskt klarar sig ensam. Man kan behöva någon som hjälper en på traven och det är helt okej att be om hjälp. 

 

Jag är dessutom så nöjd över att jag äntligen fått genomföra käkoperationen och jag är så otroligt tacksam som sluppit betala för den och som har fått så otroligt mycket stöttning från nära, kära och även helt främmande människor! Vill säga att jag uppskattar allt som ni alla säger och skriver och jag blir starkare för varje dag!!

 

Försöker absolut inte säga att jag är bäst i hela världen och att jag har ett felfritt liv nu. Och säger absolut inte heller att jag inte kan må dåligt nu heller, för självklart har jag mina dagar och mina svackor då allting kan kännas åt helvete. Men det är helt okej! Ingen är helt felfri!

 

Haha om ni kanske inte märkt det ännu, så tycker jag det är skönt att skriva. Det är ett sätt för mig att bearbeta saker och få ut lite känslor! Nu ska jag snart gå i sängs och låta ögonen få vila lite, måste ju börja vända på dygnet med tanke på att skolan börjar om på onsdag. Så godnatt gott folk så hörs vi en annan dag! 

Hahah tycker jag ser helfestlig ut då läppen fastnar i krokarna:')))

Idag har jag varit förbi stan en sväng med Emilia, jag inhandlade en väska och sen for vi på jobbet. Fan vad jag faktiskt saknar att jobba. Har ju ändå jobbat nästan 3-5 dagar i veckan senaste året. Jag hatar att bara sitta hemma, jag är på tok för social för det. Så jag ser verkligen fram emot att få komma tillbaka! Skolan däremot är jag inte lika taggad på.

 

En sak som delvis och delvis inte har att göra med detta inlägg men som jag ändå vill berätta för er, det är att jag har alltid hatat att ha uppsatt hår och det är dom senaste två åren som jag börjat ha det. Detta beror på två stora komplex jag haft sen liten, mina öron och mitt underbett. Som 15åring plastikopererade jag ena mitt öra, på grund av att det är så utåtstående. Det blev dock i stort sett ingen skillnad, så jag har fortfarande komplex över det, men med tiden har jag lärt mig att acceptera det allt mer. Och då jag började jobba så var jag ju tvungen att ha uppsatt hår (Restaurang). Det har lärt mig att acceptera det lite mer. Och jag har känt mig lite mer bekväm och började till och med kunna ha det i skolan. Och nu när underbettet är borta så känner jag inget större obehag över det längre. Vilket känns jävligt skönt. Slipper försöka anstränga ansiktet så att underbettet ska se mindre ut. Åh, jag är så glad över att jag vågat genomföra den här operationen. Det kommer nog påverka mitt liv positivt på fler sätt än vad jag tror!

Hallådär lilla bloggen! Idag har det varit full rulle här, Simons lillasyster fyller 16år idag så det har varit firande av henne här. Det serverades tacos och jag satt och slurpade min lilla näringsdryck.

 

Det kanske låter fjantigt för er som läser, men det här med att tugga mat har varit ett otroligt stort problem för mig. En av mina bästavänner trodde inte på att jag faktiskt inte kunde bita av saker mellan framtänderna, förrän efter kanske ett år eller två när hon erbjöd mig en bit av hennes godisrem. Jag tog den mellan framtänderna och hon drog den, men i min mun blev bara sockret av den. Men då fick hon se att det faktiskt inte gick!

 

Detta är något jag ser fram emot nå otroligt mycket! Att kunna äta som en vanlig människa, att kunna ta en tugga av mackan utan att hela skinkbiten följer med, att slippa ta hela gaffeln med spaghetti och försöka slurpa i mig den, att kunna äta halva saker utan att skära upp dom helt enkelt! Finns så mycket som jag säkert inte ens är medveten om att jag ätit på ett annat sätt pga underbettet. 

 

Min längtan till den 21 januari då dom ska knippsa fixeringen går absolut inte beskriva. Först och främst att få ÄTA MAT, åååh!! Men även att äntligen få känna på resultatet av den här operationen och på pröva på mitt helt nya bett!! Haha nu måste jag sluta skriva om mat, blir så jävla hungrig!!

Har självklart påbörjat en lista på all mat jag planerat att äta när jag får öppna munnen igen, detta är vad jag hunnit med än så länge. Hahah börjar ni förstå hur otroligt matfixerad man blir med helfixerad käke?! Något jag glömt skriva dit är nachos och aioli från jobbet, åååh dreggel!!!

 

Ni lär fortsätta få höra mig pladdra på en massa om mat i två veckor och tre dagar till;)

Bilden är lånad från Google.

 

Jag har en liten konstig fråga till er: Hur äter ni era fiskpinnar?

 

Jag har nämligen vuxit upp med att äta ris till mina fiskpinnar (och man får ju inte glömma dillsåsen!!!). Jag har alltid tyckt det har varit konstigt att potatismos/potatis har serverats till fiskpinnarna på skolan. Men har som inte tänkt på det mer. Men för ett par veckor sedan kom det på tal och alla jag  sen har berättat det för verkar ha totalt ratat det och tyckt jag varit helkonstig. Men så har jag fått Simon och även Emilia att pröva det och dom tyckte om det!

 

Därmed tänkte jag fråga detta, på tal om mat i förra inlägget. Har jag någon ris-kompis där ute? Om inte så tycker jag definitivt att ni bör pröva på det!! Fiskpinnar, ris och dillsås! Ni kan inte rata det innan ni prövat;)

Senaste typ 2-3 timmarna har jag suttit och bara kollat på matbilder samtidigt som jag och Simon småkikat på Elementary. Haha alltså detta är helt sjukt. Jag längtar så mycket efter mat att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Skrattar åt mig själv över hur matfixerad jag faktiskt är, jag menar, vilken människa sitter och kollar matbilder i timmar? Hahah jag har även börjat att skriva en lista över all mat som jag ska äta när dom klipper upp fixeringen. "Bara" två veckor och fem dagar kvar nu.

 

Hahah ville bara dela med mig av detta då det faktiskt är rätt viktig information i min resa då det är någonting som bevisligen påverkar mig så otroligt. Tycker att ni som läser ska pröva på att bara få i er flytande en eller två dagar. Inte lättuggat, inte soppor med bitar, utan helt flytande som typ saft, juice, näringsdrycker osv. Sen föreställ er det i 6(!!!!) hela jävla veckor. För jag tror det är otroligt svårt som utomstående att faktiskt förstå hur psykiskt påfrestande det faktiskt är.

 

Men jag mår bra! Ni behöver absolut inte bli oroliga! Haha lite hungrig bara och jag har mina stunder då jag blir sånhär, och tänkte skriva om det ifall det finns någon annan där ute som ska bli helfixerad efter sin operation. Måste säga att det dock inte riktigt gå att förbereda sig inför att vara fastlåst i käkarna i flera veckor, utan det är bara att ta det när det kommer. Jag trodde att jag var väldigt förberedd, men ändå slog det mig som en käftsmäll!